lavinia

Idag är det tungt i huvudet. Jag är oförklarligt trött och undviker kurslitteraturen med att skriva här istället. Eftersom min tv fick för sig att gå sönder idag så blev det alternativet istället.

Det är en del att göra i skolan, mycket läsning och naturligtvis grupparbeten som ska göras. Igår var det information om b-uppsatsen som vi ska skriva i slutet av terminen. Den ska skrivas två och två och jag och en tjej i min klass bestämde att vi skulle skriva ihop. Ser faktiskt fram emot att få skriva den. B-uppsatsen hänger ihop med 4 veckors fältstudier så hoppas jag att vi hamnar på något bra och intressant ställe. Och att man slipper åka till typ Borås eller något.

Imorgon är det sex timmar förläsning som gäller och jag har för en gångs skull kommit ihåg att göra matlåda. Nu gäller det bara att jag kommer ihåg att ta med den imorgon. Men det återstår att se.

Då var det fredag och första skolveckan är förbi. Både "psykisk ohälsa" och "kriminalitet och prevention" som jag läser nu är mycket intressanta och jag ser fram emot en rolig hösttermin. Har den här gången lyckats med att komma i fas med läsningen redan från början för en gångs skull.
Under sommaren har jag lyckats glömma hur konstigt trött man kan bli av att bara sitta och lyssna på en föreläsning. Att man kan bli trött av att göra egentligen ingenting.

Igår morse när jag ställde mig på vågen visade den på 56,5kg. Min vikt är något som jag kämpat med ett tag och det känns bra när man märker att det resluterar i något. De 9 kg jag lyckas gå ner märks inte bara på vågen utan även på mina kläder vilket är ännu roligare då jag nu kan använda en massa kläder som jag inte kommit förut.
Det som dock är allra mest roligt är att jag faktiskt mår bättre.

Samtidigt som jag vet att det egentligen borde vara jag själv som styr hur jag uppfattar mig själv, så kan jag inte komma ifrån att även andra styr den uppfattningen. Vad folk gör och inte gör, säger och inte säger.
Jag vet också att saker, efter de omständigheter som råder, blir de jag gör dem till och ingen annan.
Den här sommaren trodde jag skulle bli en av de bästa, att den skulle bli vad jag gjorde den till. Men flera andra människors val, och även några av mina, har gjort den här till den sämsta på mycket länge.

Jag är medveten om att det kan se ut som om jag tycker om att spy galla, men nu kommer det.
Jag är lämnad ensam, med en lägenhet som jag inte har råd med och som kommer äta upp 70% av mitt csn. Jag har en mor inte som i grund och botten inte bryr sig om någon annan än sig själv, trots att min pappa har fått en stroke och med allt som det innebär så är det henne det är synd om. Jag har levt på 1000:- på hela sommaren, vilket inneburit att jag inte gjort något annat än att jobba röven av mig och sen varken ha tid, råd eller ork att göra något annat än att sitta hemma.

Samtidigt som jag försöker allt jag kan, jag ställer upp, är snäll och ger mer än vad jag borde för att jag tror att det ska göra allt lite bättre, så får jag ingenting tillbaka från någon. Men jag kanske förväntar mig för mycket.

Ibland vill jag bara bryta ihop och ligga med huvudet i någons knä och gråta för att världen är sådär löjligt orättvis, som bara en person med triviala problem kan tycka, men det finns inget knä.

Jag har drabbas av någon slags oförmåga att kunna somna om kvällarna/nätterna. Spelar ingen större roll vilken tid jag går och lägger mig, samma sak händer. Jag ligger och försöker sova men inget händer förrän vid halv tre. Vet inte varför.

För övrigt funderar jag på att lösenordskydda min blogg, men vi får se hur det blir. Den som är intresserad av ett lösenord kan ju hojta till.

Hej bloggen. Jag är sjuk och vill ha godis men jag är för trött och har för ont i huvudet för att gå och handla.

För övrigt så överlevde jag besöket på ge-kås trots alla galna kärringar och småbarnsföräldrar. FIck handlat en del bra grejer, bla gummistövlar och regnställ.

Nu ska jag återgå till soffan, filten, fimen och bristen på godis.

Då var det onsdag och jag har arbetat mitt sista pass för sommaren. Nu ser jag fram emot lite ledighet innan skolan drar igång igen. Ser fram emot skolan den med faktiskt. Ska börja hösterminen med att läsa två intressanta kurser, en som heter psykisk ohälsa och en som heter kriminalitet och prevention. Sen ska det skrivas b-uppsats och läsas vetenskapsteori.

Imorgon ska jag trängas med galna kärringar som borde vara tvungna att skaffa kundvagnskörkort för att ens få lov att titta på en kundvagn och definitivt för att få lov köra en, föräldrar med skrikande spädbarn och andra ungar de borde ha lämnat hemma och en massa,massa annat folk.
Ja kära bloggläsare, jag ska åka till Ullared. Detta sker oftast med en viss skräckblandad förtjusning. Förtjusningen är den här gången nästintill obefintlig då jag har zero cash att handla för. Eftersom jag bara fick tider på mitt sommarjobb i juli och augusti får jag min första lön i, just det, slutet av augusti. Lagom till skolan börjar och sommaren samt semestern som jag nu påbörjar, är slut. Dock har min käre far lovat, som en slags betalning för att jag kör honom och mamma dit, att jag ska välja nån grej som han sen betalar.

Annars är väl livet som det brukar, den mesta av deppigheten är borta även om jag känner för att bara skrika rakt ut ibland.

Ibland undrar jag om det inte kan vara till min nackdel att jag ska vara så jädrans snäll hela tiden. Ibland känns det som om det ger mer än vad jag får tillbaka. Samtidigt så kan jag inte be om hur mycket som helst heller, dessutom jag vet inte vad jag mer ska be om.

Idag har jag haft söndag. Tvättat, städat och handlat. Iblad känns inte lediga dagar som särskilt lediga, men det är synd att klaga, hehe...

På mitt sommarjobb används, för er som inte vet, teckespråk lika mycket som talad svenska. Det finns både döv personal och döva boende. Igår när jag skulle teckna "pollenallergi" så blev det lite fel. Pollen bokstaveran man, eller iaf jag eftersom inte jag känner till något tecken för pollen, och ordet allergi är ett eget tecken. Till saken hör att det var ungefär sju år sen jag läste teckespråk och jag har inte använt det efter det tills nu. Och eftersom det var ett tag sen så blir det lite fel ibland. Jag lyckades iaf byta ut de två L som finns i pollen mot två R. Fråga mig inte varför, för tecken för R och L är inte ens särkilt lika enligt min mening. Jag har numera p-o-rr-en allergi iaf. Bara så ni vet.

Då var den här helgen också gjord. Den har varit trevlig, jag har varit ledig, blivit bjuden på god middag hemma hos A och kanske druckit lite för mycket vin.
Nu är jag väldigt trött och ska sova för natten, tillbaka till jobbet imorgon.

Då var man äntligen hemma efter en lång dag. Är helt slut. Slutade klockan 22 igår och började kl 7 imorse. Höll på att somna när jag skulle åka från jobbet. Men ingen sömn för mig inte, utan det var dags att göra sin plikt som dotter och hjälpa pappa och mamma att handla. Pappa kan inte köra bil efter stroken, eftersom hans höger arm inte är bra än, och mamma kan inte köra bil öht. Nu är jag som sagt hemma, men jag vett fan om jag har lust att sova nu.

FIck äntligen delegering på sondmatning igår så nu kan jag jobba utan att få skäll utav joursköterskan. I helgen ska jag vara ledig, både lördag och söndag till och med. Ska bli skönt att vila upp sig lite för nästa vecka är det 5 dagar jobb som gäller. Känns inte så upplyftande just nu men jag antar att jag tycker lite annorlunda när lönekuvertet kommer. Skulle verkligen vilja åka ivåg någonstans, vilket jag inte haft råd med på hela sommaren. En resa utomlands kanske, så nu gäller det bara att hitta någon som känner sig villig till att följa med.

Jag är medveten om att mina inlägg hittills inte har handlat om så mycket mer än att jag inte är på topp just nu, men det är svårt att skriva om glada och roliga saker när man inte är glad eller gör särskilt roliga saker. Jag orkar inte med så mycket mer än att jobba, vilket jag gör en hel del (till stor del för att jag måste), och vara hemma. Samtidigt så vet jag ju att det inte direkt hjälper mot ensamhetskänslorna genom att bara vara hemma och att jobba. Våren och sommaren har varit jobbiga och svåra för mig och det har tagit hårt. Det har varit mycket i skolan, två 15hp-kurser med salstentor och en omtenta, pappas stroke och allt kring det. Det har varit ett pissigt år hittills helt enkelt.
Jag vet själv hur mycket jag kan irritera mig på folk som inte gör något annat än klagar och som dessutom inte gör något åt saken. Men just nu kan jag inte göra så mycket än att försöka, och det gör jag verkligen.

Vaknade idag med den där känlsan av att vara oviktig och betydelselös igen. Jag tycker att jag försöker så gott jag kan och det känns som om jag ger och ger men inte får något tillbaka. Är jag inte värd mer än så här?

Hemma efter en seg och lång dag. Trött som satan, både i kropp och huvud. Borde sova men jag kan inte somna. Många tankar som rör sig i huvudet nuförtiden, både allt och ingenting. Det finns många saker jag inte förstår och många frågor jag inte får eller har några svar på.

Kom att tänka på ett ordspråk som en vän hade med på sin blogg för ett tag sen som känns väldigt akutell just nu, på mer än ett område.

Då var det dags för en ny vecka och nya arbetsdagar. Den här veckan är jag dock ledig hela helgen och det ser jag fram emot, ska bli riktigt skönt. Ser också fram emot att få umgås med någon jag tycker väldigt mycket om och som jag inte träffat på ett tag i helgen och om jag har tur så är personen vars trygga famn gör mig lugn tillbaka, iaf i någon obestämd form.

Det är lördag och jag sitter hemma. Jag är fortfarande seg efter att ha sovit jour på jobbet häromdagen och imorgon är det dags för en elva-timmars dag. Just nu känns det sådär pepp.
En gång sa någon till mig att det inte finns några onödiga inlägg, men det vette fan alltså.

Jag har väldigt sällan haft problem med att vara själv. Faktumet är att det är något jag tycker om. Även som liten tyckte jag om att leka själv och kunde glatt tacka nej till andra barns erbjudanden om att leka med att säga " tack, men jag vill vara själv idag".

Just nu känner jag mig dock väldigt ensam, vilket är en stor skillnad mot att vara själv. Att känna sig ensam, iaf för min del, är inte beroende av om jag är själv eller har massa människor omkring mig. Utan ensamhetskänslorna kan komma trots att jag har människor kring mig.
Att vara öppen och dela med mig av saker till vem som har aldrig riktigt varit min grej. Att belasta andra med mina problem och konstiga funderingar och se deras olika reaktioner på detta har sällan fått mig att må bättre. Reaktionen är något jag bävar för och något jag egentligen inte vill ha.

Och när den person som är den enda som jag känner mig trygg med och som kan trösta mig och ger mig den reaktion jag så gärna vill ha, nämligen ingen alls, inte finns här blir ensamheten ännu större.

Det komiska är att jag alltid sett mig själv som en självständig person som inte är särskilt beroende av någon annan. Något som jag antar inte är sant, iaf inte längre. Det är helt otroligt hur man kan växa ihop med någon utan att märka det eller har något att sätta emot.

Under hela min uppväxt har mina känslor alltid varit mina och något jag har hållt för mig själv. Helt och håller på grund av att det är så jag är som person. Att sätta mina känslor utanpå kroppen är något stort för mig och är inget jag gör i första taget. Jag kan inte låta bli att tänka på om det är därför det tar så hårt på mig, när det känns som om mina känslor är oviktiga.

Jag behöver dig förmodligen mer än vad jag förtjänar, men jag behöver dig.