lavinia

Samtidigt som jag vet att det egentligen borde vara jag själv som styr hur jag uppfattar mig själv, så kan jag inte komma ifrån att även andra styr den uppfattningen. Vad folk gör och inte gör, säger och inte säger.
Jag vet också att saker, efter de omständigheter som råder, blir de jag gör dem till och ingen annan.
Den här sommaren trodde jag skulle bli en av de bästa, att den skulle bli vad jag gjorde den till. Men flera andra människors val, och även några av mina, har gjort den här till den sämsta på mycket länge.

Jag är medveten om att det kan se ut som om jag tycker om att spy galla, men nu kommer det.
Jag är lämnad ensam, med en lägenhet som jag inte har råd med och som kommer äta upp 70% av mitt csn. Jag har en mor inte som i grund och botten inte bryr sig om någon annan än sig själv, trots att min pappa har fått en stroke och med allt som det innebär så är det henne det är synd om. Jag har levt på 1000:- på hela sommaren, vilket inneburit att jag inte gjort något annat än att jobba röven av mig och sen varken ha tid, råd eller ork att göra något annat än att sitta hemma.

Samtidigt som jag försöker allt jag kan, jag ställer upp, är snäll och ger mer än vad jag borde för att jag tror att det ska göra allt lite bättre, så får jag ingenting tillbaka från någon. Men jag kanske förväntar mig för mycket.

Ibland vill jag bara bryta ihop och ligga med huvudet i någons knä och gråta för att världen är sådär löjligt orättvis, som bara en person med triviala problem kan tycka, men det finns inget knä.