loneliness is better when you're not alone
Vad får man egentligen förvänta sig av andra människor? Får man lov att ställa krav på andra eller bara på sig själv? Kan man förvänta sig exakt samma sak av alla?
Man kan nog inte komma ifrån att ha ett visst mått av förväntningar på alla människor. Jag förväntar mig tex att personen bakom mig i matkön inte ska bita mig i örat eller något annant lika dumt.
Med förväntningar kommer dock även besvikelser, besvikelser över att dessa förväntningar jag har inte stämmer eller uppfylls. Men vem är ansvarig för denna besvikelse, är det jag själv som har förväntningen eller är är det personens som inte gör det som jag förväntar av den.
På något sätt förväntar jag mig nog samma saker av andra som jag förväntar mig av mig själv, speciellt de förväntningar jag själv skulle leva upp till. Det kanske är fel att tänka så, jag vet inte.
Om jag inte skulle ha förväntnngar på andra så borde det ju i förlängningen betyda att jag skulle slippa att besvikelser förknippade med dessa besvikelser.
Men frågan är vad jag skulle få, om jag skulle få något alls, utan att ha några förväntningar överhuvudtaget.
Man kan nog inte komma ifrån att ha ett visst mått av förväntningar på alla människor. Jag förväntar mig tex att personen bakom mig i matkön inte ska bita mig i örat eller något annant lika dumt.
Med förväntningar kommer dock även besvikelser, besvikelser över att dessa förväntningar jag har inte stämmer eller uppfylls. Men vem är ansvarig för denna besvikelse, är det jag själv som har förväntningen eller är är det personens som inte gör det som jag förväntar av den.
På något sätt förväntar jag mig nog samma saker av andra som jag förväntar mig av mig själv, speciellt de förväntningar jag själv skulle leva upp till. Det kanske är fel att tänka så, jag vet inte.
Om jag inte skulle ha förväntnngar på andra så borde det ju i förlängningen betyda att jag skulle slippa att besvikelser förknippade med dessa besvikelser.
Men frågan är vad jag skulle få, om jag skulle få något alls, utan att ha några förväntningar överhuvudtaget.
...
I don't know the key to success, but the key to failure is trying to please everybody.
- Bill Cosby
US comedian and television actor (1937 - )
- Bill Cosby
US comedian and television actor (1937 - )
life is yours alone...
Med sommaren kommer, för många, bad och solning och andra diverse trevliga saker man kan göra under en sån här fin årstid. I sann svensk anda brukar människor ändå klaga över att det är så varmt, när de bara en vecka tidigare att och önska de att värmen kunde komma så de slapp de förbaskade regnet eller vad det nu kan vara. Och klaga det ska man ju inte göra.
Själv har jag ett ganska ambivalent förhållande till sommaren och dess värme. För med sommaren och värmen kommer en av de saker som har stor inverkan på mitt liv. Nämligen min pollenallergi. Trots ett antal olika sorts mediciner finns det ändå vissa dagar som det är lättare för mig att stanna inomhus, vilket är mer än bara tråkigt.
Så nu sitter jag här inomhus framför datorn och funderar på livet i stort. Den sista tiden har karaktäriserats av just mitt funderande på livet och vad jag vill med mitt liv. Vad som är värt något och hur mycket man ska ge upp av sig själv för någon annans skull, eller om man ska det över huvudtaget. Jag har alltid sett mig själv som en ganska så självständig person som gör det som känns bäst för mig själv. Jag vet att jag klarar mig själv och att jag inte är direkt beroende av någon men samtidigt så kan jag inte undkomma att jag ibland känner mig otillräcklig. Samtidigt vet jag att en viss känsla av otillräcklighet får mig att vilja åtadkomma mer.
Men som sagt klaga, det ska man ju inte göra.
Själv har jag ett ganska ambivalent förhållande till sommaren och dess värme. För med sommaren och värmen kommer en av de saker som har stor inverkan på mitt liv. Nämligen min pollenallergi. Trots ett antal olika sorts mediciner finns det ändå vissa dagar som det är lättare för mig att stanna inomhus, vilket är mer än bara tråkigt.
Så nu sitter jag här inomhus framför datorn och funderar på livet i stort. Den sista tiden har karaktäriserats av just mitt funderande på livet och vad jag vill med mitt liv. Vad som är värt något och hur mycket man ska ge upp av sig själv för någon annans skull, eller om man ska det över huvudtaget. Jag har alltid sett mig själv som en ganska så självständig person som gör det som känns bäst för mig själv. Jag vet att jag klarar mig själv och att jag inte är direkt beroende av någon men samtidigt så kan jag inte undkomma att jag ibland känner mig otillräcklig. Samtidigt vet jag att en viss känsla av otillräcklighet får mig att vilja åtadkomma mer.
Men som sagt klaga, det ska man ju inte göra.
how do you live so happily while i am sad and broken down
Vare sig jag trycker på stop- eller pauseknappen så stannar visseligen mitt liv men alla andras fortsätter och rusar förbi i hundra knyck. Att känna att jag inte kan påverka alla belsut som påverkar mitt liv, att inte ha kontroll skrämmer mig...
at least i feel something
Jag är minst sagt förvånad över att jag inte kommit på det tidigare. Lite mer trodde jag om mig själv, men rationalitet och insikt är två ord som dyker lite spontant sådär...