lavinia

Ibland undrar jag om det inte kan vara till min nackdel att jag ska vara så jädrans snäll hela tiden. Ibland känns det som om det ger mer än vad jag får tillbaka. Samtidigt så kan jag inte be om hur mycket som helst heller, dessutom jag vet inte vad jag mer ska be om.

Idag har jag haft söndag. Tvättat, städat och handlat. Iblad känns inte lediga dagar som särskilt lediga, men det är synd att klaga, hehe...

På mitt sommarjobb används, för er som inte vet, teckespråk lika mycket som talad svenska. Det finns både döv personal och döva boende. Igår när jag skulle teckna "pollenallergi" så blev det lite fel. Pollen bokstaveran man, eller iaf jag eftersom inte jag känner till något tecken för pollen, och ordet allergi är ett eget tecken. Till saken hör att det var ungefär sju år sen jag läste teckespråk och jag har inte använt det efter det tills nu. Och eftersom det var ett tag sen så blir det lite fel ibland. Jag lyckades iaf byta ut de två L som finns i pollen mot två R. Fråga mig inte varför, för tecken för R och L är inte ens särkilt lika enligt min mening. Jag har numera p-o-rr-en allergi iaf. Bara så ni vet.

Då var den här helgen också gjord. Den har varit trevlig, jag har varit ledig, blivit bjuden på god middag hemma hos A och kanske druckit lite för mycket vin.
Nu är jag väldigt trött och ska sova för natten, tillbaka till jobbet imorgon.

Då var man äntligen hemma efter en lång dag. Är helt slut. Slutade klockan 22 igår och började kl 7 imorse. Höll på att somna när jag skulle åka från jobbet. Men ingen sömn för mig inte, utan det var dags att göra sin plikt som dotter och hjälpa pappa och mamma att handla. Pappa kan inte köra bil efter stroken, eftersom hans höger arm inte är bra än, och mamma kan inte köra bil öht. Nu är jag som sagt hemma, men jag vett fan om jag har lust att sova nu.

FIck äntligen delegering på sondmatning igår så nu kan jag jobba utan att få skäll utav joursköterskan. I helgen ska jag vara ledig, både lördag och söndag till och med. Ska bli skönt att vila upp sig lite för nästa vecka är det 5 dagar jobb som gäller. Känns inte så upplyftande just nu men jag antar att jag tycker lite annorlunda när lönekuvertet kommer. Skulle verkligen vilja åka ivåg någonstans, vilket jag inte haft råd med på hela sommaren. En resa utomlands kanske, så nu gäller det bara att hitta någon som känner sig villig till att följa med.

Jag är medveten om att mina inlägg hittills inte har handlat om så mycket mer än att jag inte är på topp just nu, men det är svårt att skriva om glada och roliga saker när man inte är glad eller gör särskilt roliga saker. Jag orkar inte med så mycket mer än att jobba, vilket jag gör en hel del (till stor del för att jag måste), och vara hemma. Samtidigt så vet jag ju att det inte direkt hjälper mot ensamhetskänslorna genom att bara vara hemma och att jobba. Våren och sommaren har varit jobbiga och svåra för mig och det har tagit hårt. Det har varit mycket i skolan, två 15hp-kurser med salstentor och en omtenta, pappas stroke och allt kring det. Det har varit ett pissigt år hittills helt enkelt.
Jag vet själv hur mycket jag kan irritera mig på folk som inte gör något annat än klagar och som dessutom inte gör något åt saken. Men just nu kan jag inte göra så mycket än att försöka, och det gör jag verkligen.

Vaknade idag med den där känlsan av att vara oviktig och betydelselös igen. Jag tycker att jag försöker så gott jag kan och det känns som om jag ger och ger men inte får något tillbaka. Är jag inte värd mer än så här?

Hemma efter en seg och lång dag. Trött som satan, både i kropp och huvud. Borde sova men jag kan inte somna. Många tankar som rör sig i huvudet nuförtiden, både allt och ingenting. Det finns många saker jag inte förstår och många frågor jag inte får eller har några svar på.

Kom att tänka på ett ordspråk som en vän hade med på sin blogg för ett tag sen som känns väldigt akutell just nu, på mer än ett område.

Då var det dags för en ny vecka och nya arbetsdagar. Den här veckan är jag dock ledig hela helgen och det ser jag fram emot, ska bli riktigt skönt. Ser också fram emot att få umgås med någon jag tycker väldigt mycket om och som jag inte träffat på ett tag i helgen och om jag har tur så är personen vars trygga famn gör mig lugn tillbaka, iaf i någon obestämd form.

Det är lördag och jag sitter hemma. Jag är fortfarande seg efter att ha sovit jour på jobbet häromdagen och imorgon är det dags för en elva-timmars dag. Just nu känns det sådär pepp.
En gång sa någon till mig att det inte finns några onödiga inlägg, men det vette fan alltså.

Jag har väldigt sällan haft problem med att vara själv. Faktumet är att det är något jag tycker om. Även som liten tyckte jag om att leka själv och kunde glatt tacka nej till andra barns erbjudanden om att leka med att säga " tack, men jag vill vara själv idag".

Just nu känner jag mig dock väldigt ensam, vilket är en stor skillnad mot att vara själv. Att känna sig ensam, iaf för min del, är inte beroende av om jag är själv eller har massa människor omkring mig. Utan ensamhetskänslorna kan komma trots att jag har människor kring mig.
Att vara öppen och dela med mig av saker till vem som har aldrig riktigt varit min grej. Att belasta andra med mina problem och konstiga funderingar och se deras olika reaktioner på detta har sällan fått mig att må bättre. Reaktionen är något jag bävar för och något jag egentligen inte vill ha.

Och när den person som är den enda som jag känner mig trygg med och som kan trösta mig och ger mig den reaktion jag så gärna vill ha, nämligen ingen alls, inte finns här blir ensamheten ännu större.

Det komiska är att jag alltid sett mig själv som en självständig person som inte är särskilt beroende av någon annan. Något som jag antar inte är sant, iaf inte längre. Det är helt otroligt hur man kan växa ihop med någon utan att märka det eller har något att sätta emot.

Under hela min uppväxt har mina känslor alltid varit mina och något jag har hållt för mig själv. Helt och håller på grund av att det är så jag är som person. Att sätta mina känslor utanpå kroppen är något stort för mig och är inget jag gör i första taget. Jag kan inte låta bli att tänka på om det är därför det tar så hårt på mig, när det känns som om mina känslor är oviktiga.

Jag behöver dig förmodligen mer än vad jag förtjänar, men jag behöver dig.

Vad får man egentligen förvänta sig av andra människor? Får man lov att ställa krav på andra eller bara på sig själv? Kan man förvänta sig exakt samma sak av alla?
Man kan nog inte komma ifrån att ha ett visst mått av förväntningar på alla människor. Jag förväntar mig tex att personen bakom mig i matkön inte ska bita mig i örat eller något annant lika dumt.
Med förväntningar kommer dock även besvikelser, besvikelser över att dessa förväntningar jag har inte stämmer eller uppfylls. Men vem är ansvarig för denna besvikelse, är det jag själv som har förväntningen eller är är det personens som inte gör det som jag förväntar av den.
På något sätt förväntar jag mig nog samma saker av andra som jag förväntar mig av mig själv, speciellt de förväntningar jag själv skulle leva upp till. Det kanske är fel att tänka så, jag vet inte.
Om jag inte skulle ha förväntnngar på andra så borde det ju i förlängningen betyda att jag skulle slippa att besvikelser förknippade med dessa besvikelser.
Men frågan är vad jag skulle få, om jag skulle få något alls, utan att ha några förväntningar överhuvudtaget.

I don't know the key to success, but the key to failure is trying to please everybody.
- Bill Cosby
US comedian and television actor (1937 - )