lavinia

Jag har väldigt sällan haft problem med att vara själv. Faktumet är att det är något jag tycker om. Även som liten tyckte jag om att leka själv och kunde glatt tacka nej till andra barns erbjudanden om att leka med att säga " tack, men jag vill vara själv idag".

Just nu känner jag mig dock väldigt ensam, vilket är en stor skillnad mot att vara själv. Att känna sig ensam, iaf för min del, är inte beroende av om jag är själv eller har massa människor omkring mig. Utan ensamhetskänslorna kan komma trots att jag har människor kring mig.
Att vara öppen och dela med mig av saker till vem som har aldrig riktigt varit min grej. Att belasta andra med mina problem och konstiga funderingar och se deras olika reaktioner på detta har sällan fått mig att må bättre. Reaktionen är något jag bävar för och något jag egentligen inte vill ha.

Och när den person som är den enda som jag känner mig trygg med och som kan trösta mig och ger mig den reaktion jag så gärna vill ha, nämligen ingen alls, inte finns här blir ensamheten ännu större.

Det komiska är att jag alltid sett mig själv som en självständig person som inte är särskilt beroende av någon annan. Något som jag antar inte är sant, iaf inte längre. Det är helt otroligt hur man kan växa ihop med någon utan att märka det eller har något att sätta emot.

Under hela min uppväxt har mina känslor alltid varit mina och något jag har hållt för mig själv. Helt och håller på grund av att det är så jag är som person. Att sätta mina känslor utanpå kroppen är något stort för mig och är inget jag gör i första taget. Jag kan inte låta bli att tänka på om det är därför det tar så hårt på mig, när det känns som om mina känslor är oviktiga.